Jobbig dag...
Jag har äntligen krupit ner i sängen efter en jobbig dag. Hela dagen har jag varit med farmor. Hon är världen sötaste, vithåriga, piggasta lilla tant. När farfar fick sin sista stroke packade hon in 50 års liv i Dalarna och körde hela vägen ner till Stockholm med farfar bredvid sig. Han förstod mest ingenting när hon startade upp det nya livet i Stockholm. Idag förstår han än mindre och bort för tillfället på ett sjukhem. Tillfällighet heter det, men jag vet inte… Farfar var min stora kärlek när jag växte upp. Det var farfar. Efter alla strokes blir han glad när han hör mitt namn, rabblar det ett tag och minns små sekvenser av en liten Manda.
Farmor är uppe på hemmet varje dag. Jag följde med idag. Det var hemskt, rakt igenom hemskt. När vi kom sitter farfars avdelning runt ett bord, alla med ett saftglas. Två sover. Det finns mycket man kan säga om lokaler och personal men jag sparar det till en annan gång. Jag talar om att bli gammal. Jag vet att farfar är en av få som har någon som kommer regelbundet. Dem flesta har ingen.
Det sägs att många äldre dementa inte lider av sin egen situation. Det kan ju inte vara sant, det måste vara ett plåster på det jävliga såret för alla anhöriga men inte sant. Jag ser hur farmor och farfar. Hon pratar glatt och berättar saker när hon pysslar om honom. Han kollar bort frånvarande samtidigt som han säger Eva, Eva, Eva. Jag vill inte bli gammal.
